Så, då sitter jag här, med en kaffekopp i handen och har startat en blog. Trodde nog inte att jag skulle göra det, fast nu när jag tänker på det så är det kanske mer konstigt att det inte hänt tidigare. Har alltid haft behov av att uttrycka mig genom skrift, och när jag inte får göra det så blir jag knäpp (dricker mycket vatten, biter på naglarna, blir deprimerad osv. alla symptom på ett beroendesug). Så som sagt, kanske inte så konstigt.
Men, i vilket fall, så hälsar jag mig själv välkommen hit, till ännu en plats för min hjärna, där jag kan skriva ner och sortera det som rör sig där uppe. För annars så glöms det bara bort, och går förlorat. Jag kommer skriva som om jag hade en publik, kanske mest för saken skull, men egentligen spelar det ingen roll om folk läser det eller inte. Ni har kanske läst/hört/sett/känt det förut? Nå, jag är inte här för att ljuga, och om det jag känner råkar vara en klysha så får det väl vara så. Det betyder ju också att jag kan ha fel, och egentligen söker uppmärksamhet på ett omedvetet plan. Jag tror inte det, jag tänker inte utreda frågan vidare och jag tänker bortse från alla fakta som pekar åt motsatt håll.
Jag skrev innan att jag alltid uttryckt mig mycket i skrift. I alla fall sedan jag började gymnasiet (som jag nu gått ur, mer om det senare), då jag började min literära bana med att skriva en splatterfantasynovell om en häxa som bodde i en skog och vävde garn av folk som sov över i hennes stuga. Storyn var inte helt dålig, även om dramaturgin, språket och karaktärsfördjupning fick ge vika för blodiga skildringar av det värsta äckelpäckel min hjärna kunde koka ihop på den tiden. Sedan dess har jag skrivit mer noveller (oftast inom andra genrer än splatterfantasy), en hel drös dikter (om allt möjligt) och lite annat småkrafs som artiklar och sånt. Har också skrivit manus. Gick rörlig bild på gymnasiet och skrev ett filmmanus som projektarbete, påbörjade också ett datorspelsmanus åt ett gäng glada människor som ville göra spel av DoD:T (svenskt rollspel, mer om detta någon annan gång), men det verkar som att det runnit ut i sanden.
Jaja, nu ska jag sluta för den här gången. Kan ju inte skriva allt på samma gång. Återkommer när villjan och/eller behövet kommer fram. Tills dess kan ni, min kära läsande imaginära publik, tänka på detta: War does not show who is right, but who is left. Sådär, lite moralpredikande visdomsord också på ett hörn. Ni ska slippa det i fortsättningen, jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar